Veckoreflektion 8

Sista veckoreflektion för den här kursen-jag har väldig ambivalenta känslor- jag är glad att jag har varit med om alla dem här veckorna, träffat nya människor, reflekterat en hel del om konst, mitt eget skapande, men kanske mest om min framtida roll som bildlärare – om allting går som planerat, så kommer jag att börja undervisa om knappt två år – kommer jag att vara redo? Nästa vecka kommer jag att börja min första VFU i Sverige – jag är nyfiken och lite rastlös. Samtidigt betyder det att jag måste vänta på nästa kurs på HDK till nästa vårtermin. Det känns tråkigt att avbryta mitt i en process – jag skulle gärna fortsätta- både för att det känns mest logiskt och att jag mår bra i vår grupp.

Men tillbaka till veckans händelser, eller egentligen, förra veckans händelser – jag har slarvat med att skriva texten klar i tid. Vi hade en väldig bra och givande måndag – Olle Essviks föreläsning om Semiotik & Visual Literacy  plus en litteraturseminarium, där en mindre grupp fick vi välja en av bildanalysmodeller( Nordströms eller Panofskys) som vi hade läst om och som Olle hade ytterligare förklarat på föreläsningen, hitta en bild ute på stan och analysera! Agnes, Malin, Madelen och jag ville undvika reklambilder, så vi tog en promenad till Kommersen Loppmarknad och valde en graffiti av Otto Schade, en konstnär från Chile.

Vi valde Nordströms modell – alla andra grupper hade valt samma modell och jag tror att det var på grund av att Panofskys ikonologiska analysmodell var lite sämre förklarat i Det kreativa ögat. Jag skulle behöva få mer information för att utföra analysen.

Vi hade börjat med en denotativ analys, och då hade vi tänkt beskriva alla delar av verket och vilka och i vilken ordning som vi såg först. Från ca 10-20 meter la vi märke till : rumpa(1), solnedgång(2), den orangea färgen, vidare såg vi fåglar, människor som promenerar i solnedgången och när vi kom närmare – sikte, jordklotet i stället för huvudet och att ryggraden är byggd av människor.

Vidare började vi analysera det konnotativa. Sikte associerade vi med flyktingar- det är ingen lugn promenad på stranden.

Människor som bygger ryggraden påminner mig om en kort berättelse av Roland Topor – människor hittar en planet som är täckt med varelser låsta i stora burar. Soldater börjar såga sönder burarna, men varenda gång de vill befria varelsen, så dör den. De fortsätter i tro att de kommer befria några i alla fall, men först efteråt att alla varelser har dött, kommer forskarna att upptäcka att burarna var varelsernas ryggrader.

Politisk ställningstagande utgör sändarkonteksten och den konnotativa analysen står för inre kontext. Yttre kontekst: verket är tillgängligt för alla(det står även för mottagarkontext) och budskapet är tillräckligt starkt för att dra uppmärksamhet till sig.

Alla grupper var engagerade och det var bra diskussioner i samband med redovisningen. Det var också intressanta synpunkter under senare diskussion om bildämnets historia.

Sista assignment var utmanande, men det beskrev jag redan i samband med assignmnents inlägg.

Och fredag. Det var ganska liten grupp på sista sokratiska samtal, men det kanske var till en fördel. Det var intressant att diskutera censur. Eva och Milans fråga om censur av Tintin i Kongo satte igång en diskussion som evolverade i lite olika riktningar, men alla var relevanta för samtalets ämne.

Veckoreflektion 7

Två föreläsningar och två litteraturseminarium höll våra hjärnor upptagna denna vecka. Nya namn, begrepp, händelser och årtal, men också ganska mycket tid för diskussion, tankeutbyte och reflektion kring allt det vi läste och hörde om – jag tror att det uppskattas av de flesta i gruppen. Det var kul med ett rollspel i måndags – i mindre grupper fick vi försvara eller ifrågasätta olika konstverk som Olle hade valt och visat för oss. Som bildlärare kommer jag behöva argumentera för konstverken som visas för elever. Ibland (hoppas inte alltför ofta) kommer jag behöva motivera för ett konstverk jag inte gillar själv – att kunna övertygande förklara vikten av sådant verk kan vara utmanande. Jag kommer skriva mer om Olle Essviks föreläsning i ett inlägg i kulturorientering.

Ännu mer utrymme för diskussion fick vi i tisdags. Först i mindre grupper pratade vi om hur visuell kultur påverkar barns och ungdomars bildskapande, samt vart i samhället bilderna finns och vilka konsekvenser de har för barns och ungdomars egna bilder. Bilder finns nästan överallt, men störst variation och tillgänglighet finns på internet. Det har sina fördelar – barn och ungdomar kan nå och påverka flera med sitt skapande, de kan också lära sig från till exempel alla tutorials som finns gratis på nätet och tack vare internet finns det inte längre så stor skillnad mellan stadsbor och dem som bor på landsbygden (både jag och Celina upplevde den frustrerande skillnaden som tonåringar i mitten på 90-talet). Men det kan kännas pressande med så många förebilder som finns på internet. Barn och ungdomar kan också bli utsatta för stor mängd kritik och i vissa fall kränkningar från andra användare. Jag tror att alla var överens om att tillgång till läsplattor, datorer och internet är en demokrati fråga, men då får den också kritisk granskas och ifrågasättas.

I torsdags var det dags för Bildämnets historik med Gert Z Nordström som föreläsare. Det var en föreläsning i en traditionell anda – många årtal, ingen Powerpoint presentation, ganska torra fakta. Jag hade lite svårt att hålla mig fokuserat, särskild i början, som handlade om historisk bakgrund och den tekniska traditionen (1879-1968). Det blev mer intressant senare när vi fick veta lite mer om två andra traditioner – den konstpsykologiska (början på 1900 talet – ) och den bildspråkliga (1968 – ) och dessutom en del förstahandsdetaljer från revolten på Konstfack.

Jag nämnde inte assignment, fredagsvisningen eller sokratiska samtal i början av texten – kanske för att de utgör någon sorts kärna i vår utbildning och de återkommer varje vecka. De tre momenten och det att vi får läsa varandras bloggar känns lika givande varje vecka. Jag tror att jag har lärt mig att planera mer realistisk när det gäller utförandet av assignment- avgörande faktor för frustrationsminskning och samtidigt har jag fått lust att arbeta mer med måleri, teckning och grafik – jag hoppas att lusten kommer stanna lite längre,  tills jag har mer tid för skapandet igen.

Veckoreflektion 6

Hur hinner jag med allting jag vill hinna med? Prioriterar jag på ett rätt sätt? Åh vad jag vill prestera! Prestera i skolan, som mamma, som partner, dotter, syster och som en kompis. Ibland känner jag mig så otillräcklig! Det känns omöjligt att sluta tänka på alla viktiga människor och uppgifter i mitt liv. Jag får skuldkänslor oavsett vad jag gör. Lärare stöter på liknande dilemma. Det finns så många aspekter av lärarens arbete. Ansvar för elever, för sitt ämne/ undervisningsinnehåll, för egen utveckling, för relationer med kollegor, för kontakt med föräldrar. Hur hanterar man vissa obekväma, oväntade situationer? Hur slutar man analysera dagens händelser? Hur somnar man på kvällen? Hur argumenterar man för sitt ämne? Hur förklarar man varför vi behöver bildundervisning i skolan för elever, kollegor, föräldrar eller politiker? Alla dessa frågor och till och med några fler hade vi pratat om i torsdags. Det var väldigt givande seminarium med Lars-Åke Kernell.

Det finns inga färdiga lösningar eller svar, men det hjälper att begränsa sin vilja, bestämma sig för mindre och inse hur mycket som ingår i varje undervisningsmoment – utöver den teoretiska eller praktiska kunskapen, tränar elever på bland annat sin samarbetsförmåga, att ta hänsyn till andras åsikter eller en annan kultur, att lyssna på andra och vänta på sin tur.Vidare är det viktigt att vara medveten om sin inställning mot elever – lyckas jag att hålla balansgång mellan att vara en mjuk och bestämd i min roll, eller att ta plats och lyssna på mina elever? Jag skulle kunna skriva mer om kroppsspråk, sättet vi kommunicerar på och om stöd man kan hitta i olika teorier, men nu måste jag prioritera och fortsätta läsa Konstteori av Cynthia Freeland. 

Veckoreflektion 5

Vad ska jag skriva om först? Det har varit en initiations vecka. Vi har  äntligen läst Vygotskij och lyssnat på en föreläsning om hans Fantasi och kreativitet i barndomen (Camilla!), vi har också läst Ulla Löfstedts Barns Bildskapande. Idag har vi haft vårt första sokratiska samtal. Men också, i torsdags hade vi för första gången sedan kursens start fått presentera oss för varandra, alltså förutom vårt namn, säga något mer om vår backgrund – det hade tagit fem veckor och en gästföreläsare för att få det gjort. Och (!) så var det också dags för den första konflikten i vår grupp.

Det finns många frågor kring barnets skapande. Det är svårt att fastställa varför barn vill teckna, måla, skapa – och även om alla teorier utgår ifrån kommunikation, så är målen väldig olika. Barnet kommunicerar med sina känslor, sitt inre (Lowenfeldt), eller kommunicerar sina känslor till omgivningen (Read), eller som hos olika företrädare för det sociokulturella perspektivet (Vygotskij, McFee, Wilson&Wilson), barnets skapande och dess utveckling är beroende av observation och interaktion med barnets omgivning och samtidigt är ett medium för kommunikation och interaktion med andra. Vidare måste vi komma ihåg att bilder som forskare analyserar är oftast skapade i skolan och oftast skiljer sig från bilder som barn skapar för sin egen skull. Har någons forskning fokuserat just på dessa skillnader? Jag skulle gärna vilja läsa om detta.

The artist is present, performance av Marina Abramović gav upphov till ett väldigt intressant samtal. Spännande att analysera tillsammans olika aspekter av Marinas performance (vem som speglar vem, maktposition, val av kläder), men också att fundera själv på och höra andras förklaringar till varför en skulle/ skulle inte sätta sig mittemot Marina. Jag undrar hur samtalets form kommer fungera för större grupp, denna gång var vi inte så många. Och redan nu är jag ledsen att jag kommer missa nästa sokratiska samtal med Stina och Celina som ledare! Jag misstänker att de kommer välja något provocerande tema och samtidigt vända uppochner på allt som går att vända på. Kan inte någon spela in detta för mig?!

Veckoreflektion 4

Fredags visning av assigment 2 blev veckans starkaste punkt/moment. Använd kroppen. Fyll tomrummen – de två raden slog   i känsliga strängar (som en skulle säga i Polen) hos många i gruppen. Vissa tolkningar blev väldig personliga och modiga och det kändes stort att få vara med och titta och lyssna på dem.

Min interpretation avslöjar inte så mycket om mig själv, även om jag använder min egen kropp för att fylla nästan varenda minimeter av ytan. Fyll tomrummen. Första tanken: horror vacui, som betyder ungefär: rädslan för tomhet , ett begrepp inom bland annat konstvetenskap. Begreppet – som har fastnat i minnet sedan lektioner i konsthistoria i gymnasium – ger uttryck för någon form av besatthet till exempel inom religion- man fyller alla luckor med gud och guds regler, då finns det ingen plats för det onda. Fascinerande och skrämmande samtidigt! Själv gillar jag tomma ytor och luckor i vår kunskap eller världsuppfattning – annars skulle det inte finnas något plats för nyfikenhet eller fantasi!

Min tolkning är inspirerad av den bysantinska konsten, dess mosaiker och alla fantastiska mönster. Mönstret är byggd av min kropp som är multiplicerad och vänd i olika ställningar så många gånger tills den nästan blir abstrakt. Till skillnad från de bysantinska, mitt mönster  är inte lika harmoniskt – vissa kroppars placering avviker lite från övriga mönstret och kanske lite irriterar eller väcker intresse. Sen har jag funderat på varför det inte känns särskilt utmanande för mig att använda min kropp i uppgifter som: Frida Khalo minikit eller Horror vacui, fast jag kan känna mig obekväm på en strand eller i en simhall. Svaret ligger någonstans mellan att jag har lätt att distansera mig till min kropp och se den bara som en komponent av något större och att gruppen jag visar mina skapelse för har en viss syn på kroppen och skönhetsideal. Jag känner mig trygg helt enkelt.

Andra aktiviteter har inte involverat mig på samma sätt denna vecka. Det kanske är lite orättvist sagt, för det var intressant att lyssna och prata om relationell estetik  och få en hel del nya referenser (Pilvi Takala, Palle Nielsen eller Elin Wikström) och skulpturvandring var(i det ruskiga vädret) väldig dynamisk, fantasifull och inspirerande, även om på bilden ser Milan lite tveksam ut. (Milan! Hoppas att det är okej att jag lägger bilden upp här.)

Björn Therkelson Klättraren

Jag gav mig ganska mycket tid för att gå genom artiklar i kompendium Estetiska Lärprocesser & Vidgat Språkbegrepp, men litteraturseminarium har inte fördjupad mycket för mig. Jag tror att vi skulle behöva prata lite mer om hur och varför har vi sorterat begreppen på visst sätt och kanske till och med systematisera om de efteråt. Det var ändå kul att samarbeta i grupp nummer 3.

Veckoreflektion 3

Assigment var huvudtema denna vecka. Först introduktion, en del referenser och inspirationskällor och sen två uppdrag: en tolkning av ett foto eller illustration i en vald bok som blev till en utgångspunkt för två uppgifter till och frågetecken uppdraget. Boken fick vi välja själva, men inte motivet, det blev lämnat åt slumpen, eller kanske snarare åt Kattis nyfikenhet på vad som står på sidan  nummer 30. Jag blev lite besviken, för just på denna sida fanns det ganska tråkiga foton i jämförelse med resten av boken, men tidspressen tvingade mig till att fokusera på alla möjligheter som fanns i bilden. Resultaten kan man se på bloggen under namnet: Workshop 5.

Frågetecken uppdraget är av den sorten som man skulle kunna utföra resten av sitt liv, eller så kanske man redan gör det, fast bara i sina tankar( t. ex. om man ville ha ett operahus som i sin form påminner om en båt, så kunde man uttrycka det på ett lite mer sammanhängande sätt, eller?). Ja, man borde gå runt med några frågetecken i sin ficka eller bara virtuella sådana, och ifrågasätta texter, byggnader och utformning av offentliga platser. Sen kan man ifrågasätta sitt ifrågasättande o.s.v. Och igen, kände jag att jag hade inte fått tillräckligt med tid för att fota de där briljanta kommentarerna som annars dyker upp i min hjärna, men frustration kan förvandlas till en drivkraft, inte bara hos mig, men också hos mina framtida elever.

I tisdags kväll fick vi vår första assigment. Jag skrev redan en del om min tolkning i bloggen, men det som jag vill betona här är att fredags visning och idéutbyte känns nästan mest intressant och givande i sammanhanget. Så inspirerande att kunna se alla möjliga tolkningar och höra intentioner som ligger bakom. Man kan bli bekräftad i sina val , få konstruktiv kritik eller några referenser och tips. Sen tänker jag att det fungerar så bra för att alla är engagerade. Vissa pratar mer andra mindre, men man känner att det är både viktigt och kul för alla. Kommer jag kunna engagera mina elever på samma sätt? Särskild med tanke på hur högt/lågt i hierarkin bildundervisning står i skolan och övriga samhället? Många utmaningar framför oss!

Veckoreflektion 2

Veckan började med en workshop om stop motion. Vi fick jobba i par med temat Drömmar. Alla fick en griffeltavla och några kritor, sen var det upp till oss att bestämma vilket program/app vi vill jobba med. Det blev stop motion recorder för mig och Eva. Vi bollade idéer och kom fort överens om att det blir en dröm om att kunna flyga. Tidspressen(filmen skulle vara klar samma dag) gjorde att vi improviserade både med formen och berättelsen. Det var kul! Mindre kul var vår kamp mot tekniska problem. Min Iphone blev nästan urladdad tre gånger(jag fick låna laddare av en fantastisk snäll och hjälpsam person i L6BD) och då visade sig att appen vi valde inte var av den mest flexibla sorten. Vi fick spara vår film i tre separata bitar som sen skulle sättas ihop i windows live movie maker, men appen och dataprogram vägrade samarbeta. Till slut fick vi hjälp av O, men då kunde vi inte redigera filmen på nått sätt. Min frustration blev ännu högre när jag insåg att jag skulle behöva betala 80 dollar för att få ladda upp filmen på min blogg, men oftast finns nån genväg(!), som denna gång hete Youtube.

Det var en väldig bra erfarenhet, inte minst med tanke på de framtida lektioner som jag kommer att få leda. Delvis så insåg jag hur på kort tid och med billiga och lättillgängliga medel skapar man en stop motion film, men också (och det mest efter visningen i fredags) att material vi arbetade med lämnar en stor uttrycksfrihet och det är bara vår kreativitet(och ibland teknik) som sätter gränserna.

Nästa dag, och workshop om serieteckning. Vilket fantastiskt medium att få elever att arbeta med! Jag fick aldrig rita serier under min skolgång. Serier hörde till en låg kultur. Att läsa serietidningar var fult och icke utvecklande. Det fick eventuellt de stökiga killar att göra. Synd att det inte fanns nån lärare som insåg att serieteckning ger oändliga uttrycksmöjligheter. Man kan rita bara en ruta, man får välja fler. Man får arrangera sidan på vilket sätt man vill.  Det finns inga begränsningar när det gäller tema eller estetik, fast man får inte glömma etik. Särskild inom satir gränserna mellan det etiska och oetiska kan vara otrolig tunna och svåra att identifiera. En viktig aspekt att prata om med elever.

Vi fick arbeta i små grupper(helst tre personer). Det var tre olika övningar. Fösta två generellt handlade om att rita en ruta och skicka vidare till nästa person och på så sätt utveckla en historia. Tredje var uppdelad i tre steg. Först fick man skriva en kort och självbiografisk historia. Nästa person fick lägga en lögn i historien som en tredje person fick förvandla till en serieteckning. Här kommer en del av min, Evas och Kajsas samarbete:

       

Nu till Frida Khalo minikit, som jag har redan publicerat i två versioner här i bloggen under veckan. Kort om själva uppdrag: gå på en utställning, välj ett verk och gör egen tolkning. Medium: serieteckning, stop motion eller  både och.

Jag gick på Hasselblad Center där visas The Fabric of Photography  av Ishiuchi Miyako. Miyako berättar olika människors historier genom deras ägodelar(ofta tyg, kläder) med fokus på tidspåverkan på dem. Så är också fallet med serien Frida by Ishiuchi , där hon portreterar Khalo genom hennes kläder, skor, smycken och gipskorsett.

Genom kläder, smink och alla tillbehör kan man uttrycka sin personlighet, eller som Frida, ta även politisk ställning. Det lede mina tankar till modevärlden och parfymindustri (t.ex. reklam för J’adore by Dior) som använder det på olika sätt för att nå olika grupper i samhället och höja sin försäljning. Det blir ännu påtagligare när man tänker på alla möjliga barnprodukter. Som liten brukade jag leka mest med nallar, klossar, sällan dockor. Det roligaste var att kunna skapa själv, så lera, papper, kritor, kastanjer mm gav bästa lek. Jag och min kusin brukade skapa pappersdockor och mängder med kläder för dem. Idag köper man färdiga och det ska inte vara vilken docka som helst, oftast får man nån karaktär från kända, animerade filmer. Då tänkte jag vara lite melankolisk och själv skapa kläder för Frida och sen… vem vill inte se ut som Frida?! Så jag använde mig själv som en docka. Det kom några bra idéer till efter presentation i fredags, men det blir ingen tredje version. I stället får jag tänka mer på tempot, åskådaren och andra detaljer nästa gång jag jobbar med stop motion och det är jag säker på att jag gör.

Det som jag kände mig mins förberedd på denna vecka var litteraturseminarium om Skolan och den radikala estetiken av Lena Aulin-Gråhamn, Magnus Persson och Jan Thavenius. Boken kom inte i tid, så jag läste den i PDF version vilket jag finner ganska svårt. Men seminariets upplägg, det att vi fick koppla teori och praktik ihop blev väldig givande. Jag tror att vi har lyckats destillera de viktigaste begreppen inom den modesta, radikala och marknadsestetiken. Idag leder nästan uteslutande den modesta estetikens syn på kulturundervisning och barnskapande i skolan. Jag skulle gärna se större inflyttande av den radikala estetikens kritisk tänkande, politisk engagemang och brett uppfattning av estetik. Då skulle elever få verktyg för att kunna analysera och få bättre förståelse av samtidskonst och samtidigt högre medvetenhet om marknadsestetikens påverkan på individen och samhället.

Veckoreflektion 1

Det var en spännande vecka. Kursstart på HDK och på Pedagogen. Det kommer att bli många utmaningar, men det är precis det jag behöver. Nya människor, miljöer, men också, efter ett år av mammaledighet, en gigantisk förändring i min vardag. Man kan säga att det var en introduktionsvecka på många olika sätt och efter en skolvandring, en workshop och två lära-känna-varandra övningar, är jag fortfarande vilse i själva byggnaden, men inte lika mycket i gruppen.

Camilla Wus föreläsning handlade bland annat om didaktik, kreativitet och bildämnets syfte.  Om vikten av kunskapssyn och lärares förhållningssätt och att, som lärare, inte glömma att processen är oftast viktigare för elevers utveckling än resultatet. Om planering och flexibilitet, för som lärare kommer man ofta behöva ändra, anpassa eller omvärdera sina idéer och planer. Om ramsättning, som kan bli till en fördel om ramar inte är låsta och om Lars Lindströms fyrfältare. Den sistnämnda hade jag föst läst om i onsdags(kompendium), så det var bra att  få den förklarat.

Efter föreläsningen var det dags för Workshop 1.  Jag har beskrivit den i mitt fösta inlägg i bloggen, så jag tänker gå vidare till fredag. Det var en föreläsning om reflektion, där vi också fick prata om syftet med våra blogginlägg. Jag kommer inte ihåg om jag har någonsin kollat upp ordet reflektions etymologi, men efter föreläsningen och läsning av ”Tankens krökning tillbaka mot sig själv”  har jag fått en ny, visuell koppling till ordet.

Ungefär en sån bild dyker upp i min hjärna när jag tänker på ordet  reflektion:

Nu till veckans sista uppgift: ett val och presentation av en av filmerna som visas på Konsthallen i samband med Filmfestivalen.

Vanja Sandell Billströms ”Det Som Finns” kändes som ett uppenbar val bara efter några minuter av visningen. Filmen kändes nästan som skräddarsydd för just denna veckans avslutning, och jag är säker på att min reaktion på filmen skulle ha varit annorlunda, om jag hade sett den vid ett annat tillfälle.

”Det Som Finns” är filmad med mobiltelefon. Filmens form påminner mig om ett skissblock, korta berättelser inspelade vid olika tillfällen, en samling av känslor, tankar, och upplevelser. Vanja Sandell Billström utforskar och reflekterar över filminspelningens olika moment och deras aspekter. Ibland handlar det om krav, som filminspelning ställer på själva filmaren, ibland mer om hur man bygger upp visa scener, situationer. Reflektion/kommentar visas som en text, som avslöjar en hel del av självdistans, lekfullhet och nyfikenhet hos filmaren.